Nattliga funderingar
Tisdag 04.13
Ensam ute på balkongen
under kvällens sista cigarett
kommer tankarna.
Jag har haft den bästa tiden i mitt liv här i Bjerka tillsammans med min Norgefamilj.
Jag har utvecklats enormt som person och tagit ett stort kliv närmare till att bli den person som jag vill vara.
Jag åkte hit för pengarna och för upplevelsen, men fick så mycket mer än så.
.
Onsdag 04.22
Förutom den personliga utvecklingen fick jag även något som är värt minst lika mycket.
Vänner.
Vänner som bor i samma stad.
Vänner som bor i samma kommun.
Vänner som bor i samma land.
Vänner som bor on the other fucking side of the world.
Vänner som bor så tätt inpå en som man bara kan.
Vänner som man jobbar tillsammans med.
Vänner som man ser varje dag.
Vänner som det suger röv att säga hejdå till.
5 arbetsfria dagar kvar i Bjerka
Saker har börjat åka ner i väskor. Det känns väldigt konstigt att vi ska lämna vårat hem.
Trots att jag börjat få lite hemlängtan så trivs jag fortfarande lika bra här.
Det positiva är att Linn ska åka med oss hem till Skellefteå, och vi får även med oss Nikki,
en av Nya Zeeländarna som vi enkelt övertygade om att följa med oss.
Hon stannar över helgen och åker sedan neråt i landet,
tillsammans med mig och med Linn.
Telefonen är förresten återfunnen! Den ligger på hotellet nere i Mosjön.
Ibland ska man ha tur också :D
Sandra hjälper en till synes mindre glad Pemp med håret.
Mina älsklingstjejer <3
Ingen kommentar.
Linnsan
Nikki
Mike
Nikki och Jonte, i bakgrunden syns kerry och Linn.
En sliten men stilig Jonte.
Trots att jag börjat få lite hemlängtan så trivs jag fortfarande lika bra här.
Det positiva är att Linn ska åka med oss hem till Skellefteå, och vi får även med oss Nikki,
en av Nya Zeeländarna som vi enkelt övertygade om att följa med oss.
Hon stannar över helgen och åker sedan neråt i landet,
tillsammans med mig och med Linn.
Telefonen är förresten återfunnen! Den ligger på hotellet nere i Mosjön.
Ibland ska man ha tur också :D
Sandra hjälper en till synes mindre glad Pemp med håret.
Mina älsklingstjejer <3
Ingen kommentar.
Linnsan
Nikki
Mike
Nikki och Jonte, i bakgrunden syns kerry och Linn.
En sliten men stilig Jonte.
Snart syns vi Skellefteå
Efter några dagar och en fredagskväll i Mosjön var Pempan lite trött,
så hon somnade medan hon och Linn tittade på vänner uppe på loftet vid 18-tiden
och vaknade till liv för ca 3 timmar sedan.
Good work, not. Inte alls särskilt trött nu, men det ska nog ta sig så småningom.
Det kan hända att jag inte har min telefon i fickan. Det kan hända att den glömdes på hotellet som vi hade avslutningsmiddag på i fredags. Det kan hända att jag måste köpa en ny. Igen.
så hon somnade medan hon och Linn tittade på vänner uppe på loftet vid 18-tiden
och vaknade till liv för ca 3 timmar sedan.
Good work, not. Inte alls särskilt trött nu, men det ska nog ta sig så småningom.
Det kan hända att jag inte har min telefon i fickan. Det kan hända att den glömdes på hotellet som vi hade avslutningsmiddag på i fredags. Det kan hända att jag måste köpa en ny. Igen.
I cut myself
Min hand är blå, den är jätteblå, för i förrgår cuttade jag mig själv, tra-la-la.
Skulle skära bort lite flEsk från ett skinn
och tydligen så tyckte jag att vi haft för lite och prata om och för tråkigt på jobbet
eftersom jag fortsatte att dra kniven och la ett mindre skönt snitt i min hand.
Tack vare de gener man har så satte jag på ett plåster
och fortsatte glatt jobba när det inte längre forsade blod.
Igår sa folk åt mig att jag kanske ändå skulle ha åkt till helsesentralen,
så jag tog och gjorde det.
Doktorn han sa "sy kan jag inte göra nu, det skulle ha varit gjort igår".
Tummen, pekfingret och en liten del på långfingret är som bortdomnad.
Han kollade min känsel, den var bra,
förutom i delar av tummen där jag inte har någon smärtkänsel.
Men det löser sig nog ska vi se. Har man skurit av någon nerv så har man, eller?
Han sjukskrev mig iaf, så idag kämpade jag mot mig själv och låg kvar i sängen enda fram till klockan 10! Då klädde jag mig och for till jobbet.
Jo, det är sant. Inte för att jag älskar mitt jobb som hemma,
utan för att jag inte vet hur man ska bete sig när man är ensam längre.
Känns väldigt märkligt att inte ha minst 2 personer inom en omkrets av några meter ifrån sig.
Idag har jag hängt efter Jonte för att se om det verkligen är så
att han i princip inte gör något på sitt jobb.
Vad jag såg så jobbade han mer än vad jag trodde att han skulle göra,
men att han har det chill kan jag konstatera.
På måndag sjukskrev läkaren mig också, men då hoppas jag att jag ska kunna jobba.
Som det ser ut kommer jag däremot inte att vara i skinnet.
Dom behöver folk i fjöset då
och eftersom jag inte kan använda min vänsterhand till att greppa saker
så passar det väldigt bra att dom stoppar in mig där,
då har jag som uppgift att se till att alla får går mot sin död.
Nu ska jag agera privatchaufför och åka tillbaka till jobbet för att hämta upp Joe och Lina som bor i den andra stugan med svenskar på våran camping. Sedan ska jag skutsa tillbaka dom till tåget som stannar utanför vårat jobb. Dom ska åka hem idag i en vecka för att sedan åka vidare till ett annat slakteri i Norge.
Nu börjar folk droppa av, och det är allt annat än kul.
Skulle skära bort lite flEsk från ett skinn
och tydligen så tyckte jag att vi haft för lite och prata om och för tråkigt på jobbet
eftersom jag fortsatte att dra kniven och la ett mindre skönt snitt i min hand.
Tack vare de gener man har så satte jag på ett plåster
och fortsatte glatt jobba när det inte längre forsade blod.
Igår sa folk åt mig att jag kanske ändå skulle ha åkt till helsesentralen,
så jag tog och gjorde det.
Doktorn han sa "sy kan jag inte göra nu, det skulle ha varit gjort igår".
Tummen, pekfingret och en liten del på långfingret är som bortdomnad.
Han kollade min känsel, den var bra,
förutom i delar av tummen där jag inte har någon smärtkänsel.
Men det löser sig nog ska vi se. Har man skurit av någon nerv så har man, eller?
Han sjukskrev mig iaf, så idag kämpade jag mot mig själv och låg kvar i sängen enda fram till klockan 10! Då klädde jag mig och for till jobbet.
Jo, det är sant. Inte för att jag älskar mitt jobb som hemma,
utan för att jag inte vet hur man ska bete sig när man är ensam längre.
Känns väldigt märkligt att inte ha minst 2 personer inom en omkrets av några meter ifrån sig.
Idag har jag hängt efter Jonte för att se om det verkligen är så
att han i princip inte gör något på sitt jobb.
Vad jag såg så jobbade han mer än vad jag trodde att han skulle göra,
men att han har det chill kan jag konstatera.
På måndag sjukskrev läkaren mig också, men då hoppas jag att jag ska kunna jobba.
Som det ser ut kommer jag däremot inte att vara i skinnet.
Dom behöver folk i fjöset då
och eftersom jag inte kan använda min vänsterhand till att greppa saker
så passar det väldigt bra att dom stoppar in mig där,
då har jag som uppgift att se till att alla får går mot sin död.
Nu ska jag agera privatchaufför och åka tillbaka till jobbet för att hämta upp Joe och Lina som bor i den andra stugan med svenskar på våran camping. Sedan ska jag skutsa tillbaka dom till tåget som stannar utanför vårat jobb. Dom ska åka hem idag i en vecka för att sedan åka vidare till ett annat slakteri i Norge.
Nu börjar folk droppa av, och det är allt annat än kul.
Denna dagen
Igår gick jag i säng alldeles försent, men det gjorde inte så mycket tack vare våran vetskap om att vi endast skulle ha 900 får idag (vanligvis slaktar vi 1200/dag). La mig i sängen och somnade lugnt in till spellistan som jag just hade gjort på iPoden.
Vaknade inte upp lika lugnt däremot. Linn väcker mig genom att säga mitt namn och därefter att klockan är 07.00, arbetsdagen startar 07.30 och vi måste vara på jobbet ca 20 över för att hinna byta om.
Upp flyger jag precis som Sandra och Linn gjort, hur vi lyckades försova oss alla tre förblir ett mysterium. Börjar fumla runt på vårat lamplösa mörka loft där jag och Linn sover utan vidare framgång, eller, mer bestämt inte en snabb sådan. Vi konstaterar desto snabbare att bilen måste kallstartas för att vi ska hinna till jobbet i tid.
I bilen tackar vi gudarna för att vi bara har 900 och spekulerar i hur mycket tidigare vi kommer att sluta och kommer fram till att till 14 måste vi då ska vara helt klara.
Efter mindre än en timmes arbete så stannar linan och vi får veta att hudavtrecken inte är fungerbar. Då går vi upp för intag av frukost, 1 timme tidigare än vad vi brukar göra. Väl på den långa frukosten så slås den stora TV:n igång och vi kan till vår förskräckelse läsa att Veckoplanen är ändrad, på dagens datum står det 1292. Fy och fan sa vi då och grät en skvätt.
Efter cirka timmen i kantinan så är hudavtrecken hel igen och vi går ner för arbete. Allting flyter på (eller nej, det gör det inte, inte jämfört med annars, men för att vara denna dag så gjorde det det) och vi går upp på lunch. Det känns som att vi nästan bara hinner ner och börja arbeta igen då det är dags för nästa stopp. Denna gång är det en vattenventil som är trasig på våningen ovanför oss nere i källaren, så vi går upp på rast, 1 timme tidigare än vad vi brukar göra och sitter även denna gång i gode timmen.
Från jobbet tar vi oss vid 18 tiden, som vi trodde skulle vara senast 14.
Så kan det gå. Men vi klagar inte! Nej, definitivt inte, vi ger skärningen och framför allt packen en lyckospark i baken innan vi går ut genom dörren och är glada över att vi inte behöver vara där till 22-tiden.
Vaknade inte upp lika lugnt däremot. Linn väcker mig genom att säga mitt namn och därefter att klockan är 07.00, arbetsdagen startar 07.30 och vi måste vara på jobbet ca 20 över för att hinna byta om.
Upp flyger jag precis som Sandra och Linn gjort, hur vi lyckades försova oss alla tre förblir ett mysterium. Börjar fumla runt på vårat lamplösa mörka loft där jag och Linn sover utan vidare framgång, eller, mer bestämt inte en snabb sådan. Vi konstaterar desto snabbare att bilen måste kallstartas för att vi ska hinna till jobbet i tid.
I bilen tackar vi gudarna för att vi bara har 900 och spekulerar i hur mycket tidigare vi kommer att sluta och kommer fram till att till 14 måste vi då ska vara helt klara.
Efter mindre än en timmes arbete så stannar linan och vi får veta att hudavtrecken inte är fungerbar. Då går vi upp för intag av frukost, 1 timme tidigare än vad vi brukar göra. Väl på den långa frukosten så slås den stora TV:n igång och vi kan till vår förskräckelse läsa att Veckoplanen är ändrad, på dagens datum står det 1292. Fy och fan sa vi då och grät en skvätt.
Efter cirka timmen i kantinan så är hudavtrecken hel igen och vi går ner för arbete. Allting flyter på (eller nej, det gör det inte, inte jämfört med annars, men för att vara denna dag så gjorde det det) och vi går upp på lunch. Det känns som att vi nästan bara hinner ner och börja arbeta igen då det är dags för nästa stopp. Denna gång är det en vattenventil som är trasig på våningen ovanför oss nere i källaren, så vi går upp på rast, 1 timme tidigare än vad vi brukar göra och sitter även denna gång i gode timmen.
Från jobbet tar vi oss vid 18 tiden, som vi trodde skulle vara senast 14.
Så kan det gå. Men vi klagar inte! Nej, definitivt inte, vi ger skärningen och framför allt packen en lyckospark i baken innan vi går ut genom dörren och är glada över att vi inte behöver vara där till 22-tiden.
